Danskhataren

Idag är det exakt nio år sedan Ungdomshuset i Köpenhamn stormades. Den här novellen handlar om det, men kanske speciellt om en iransk medfånge jag träffade i häktet. Det är dock fiktion, även om det är baserat på verkligheten. Alla berättarjagets åsikter är inte mina.
Novellen är helt nyskriven och är inte med i min nya bok. Jag hade egentligen tänkt skicka in den till någon tidskrift, men jag kom inte på någon som jag trodde var intresserad. Och eftersom det idag är jubileum passade det bra att publicera den här och nu.

Danskhataren

Jag träffade Reza i fängelset i Nyborg, eller om man ska vara petig, i polisbussen från Köpenhamn till Nyborg. Vi var häktade, misstänka för att ha deltagit i kravallerna som följde efter att polisen stormade Ungdomshuset. Egentligen hade jag bara varit på Ungdomshuset någon enstaka gång. Det var inget ställe för mig. Bara massa punk. Men man kan ju inte låta politikerna bete sig hur som helst. I bussen försökte jag prata med Reza, men han var inte kontaktbar. Jag hade försökt förklara för rätten att jag inte borde häktas, att det skulle innebära att jag missade farmors nittioårsdag. De lyssnade inte på det örat. Jag hade redan köpt en present: en flaska hallonlikör. Det verkade fånigt att ge den i efterhand så jag drack upp den när jag blev frisläppt. Själva födelsedagen gjorde inget att jag missade. Farmor vägrade gå ur sängen så det blev inget kalas. Åklagaren hade inga bevis, mer än att jag var en av 70 personer som greps i en kniptångsmanöver. Faktum är att nästan alla som greps då var oskyldiga. En kille var ute för att köpa falafel, en annan pissade mot muren till Assistens Kyrkogård. Vi var 17 gubbar i samma cell. Luften var inget vidare. Polisen var tvungna att antingen häkta oss eller släppa oss efter 24 timmar. Som för att visa att de fullständigt pissade på sina egna lagar väntade de 28 timmar med att släpa mig inför en gäspande domaren som jobbade övertid. Mot mig slängde åklagaren upp en bild som han blivit serverad av svensk polis: att jag flera gånger tidigare varit inblandad i demonstrationer, att jag blivit frikänd tog han inte upp, att jag var dömd för våld mot tjänsteman. Han försökte få mig till att vara en farlig vänsterextremist. Jag förklarade att det kanske fanns ett uns sanning i det påståendet när jag var i Sverige, men i Danmark var jag snarare patriotisk. Jag blir nämligen aldrig så nationalistiskt som när jag är i Danmark. Det är rent självförsvar mot danskarnas arrogans. Jag hade visserligen varit i vad jag betraktade som en fullt laglig demonstration, men när polisen plötsligt hade stoppat den och börjat skrika ut skingringsorder såg jag det som min medborgerliga plikt som svensk att inte lyda dem. De beordrade oss att skingra oss i ”Dronningens og lovens navn!”. Det säger sig själv att ingen svensk medborgare med ryggrad och självaktning kan lyda en främmande regent hur som helst. Det var min plikt som svensk att inte skingra mig. Danskarna kunde skingra sig bäst de ville, det hade jag inga synpunkter på, även om deras haschrökare till drottningen inte direkt får mig att tänka på lydnad. En svensk lyder inte en dansk drottning. Därmed basta. Det sa jag också till min advokat, men han ville tona ner den biten av min argumentation, och så blev jag förstås häktad. Jag blev besviken på advokaten men egentligen mer besviken på att Sverige inte bistod mig på något vis. Det passar sig tydligen att tjata om Dawit Isaak och sånt, men varken ambassadören eller Carl Bildt, som då var utrikesminister, bemödade sig med ett besök och besvarade inte ens mina brev.

De häktade mig och flyttade över mig till Vestre.

Vestre är ett riktigt skitfängelse värdigt en rutten stat som Danmark.

Att sitta där är lite som på film. Färgen sitter knappt kvar på väggarna och stenmurarna gör att det liknar en gammal fästning. Jag minns när jag skulle ner för en trappa. En lång metalltrappa. Längst ner stod fyra vakter och glodde på mig. De bankade med batongerna mot stålräcket för varje steg jag tog. De undrade varför jag kom över från Sverige och bråkade. Jag föreslog att de skulle skicka tillbaka mig över bron. Jag skulle inte alls bli besviken över att slippa stanna i deras skitland. Till skillnad från i Sverige får man inte varm lunch heller. Rågbröd och pålägg. Kalla svettiga pannbiffar. Någon ordentlig information får man inte heller. Jag stängdes in i en cell med en vask som enda ställe att uträtta mina behov i. Jag behövde skita och tryckte på klockan. Ingen reaktion. Till slut bankade jag och sparkade lite på dörren för att uppmärksamma vakterna. En av dem kom in och skällde som en bandhund innan han släppte iväg mig på toa.

Jag hade tur i oturen. Jag tillhörde dem som arresterades nästan direkt, men kravallerna fortsatte i flera dagar till. Vi fick lämna plats för nya fångar. Det snackades om att 800 personer hade arresterats. De skickade iväg något dussin av oss till fängelset i Nyborg. En resa på tre timmar med händerna i handklovar på ryggen. Det var inte skönt. De flesta av de andra var langare som gripits utanför Christiania. Folk ansåg att det hängde ihop: att Ungdomshuset skulle rivas och att Chris antingen skulle rivas eller säljas ut. Det var smålangare, så man kan säga att de var ute för att försvara sina jobb. Jag tyckte inte bättre om langare än om vanliga danskar. På Nyborg var det i alla fall en annan stämning än i Vestre. Jag fick brev och en av vaktarna skämtade med mig. ”Säkert räkningar”, sa han och log prövande. Som för att se om skämtet föll i god jord. En vänlig vakt, tänkte jag, det var som fan, det hade jag varken träffat i Vestre eller i Malmö. Nu är inte jag den som pratar med vakter i onödan, de må vara hur putslustiga som helst, men det var avgjort en lättsammare stämning. Inget hot om stryk där inte.

Dessutom fick vi ha raster tillsammans. En timme om dagen utomhus. Jag var den hurtige svensken och joggade runt rastgården medan langarna rökte och glodde på mig. Har alltid haft ett större behov av att röra på mig och klättrar på väggarna om jag ska sitta i en cell och inte kan springa lite. Reza hade armen i bandage nu. Han var den enda av de andra fångarna som inte var född i Danmark. Det gjorde att hans språk var lättare att förstå. Han sluddrade inte som infödingarna. Talade långsammare också. Kling-och-klang-vakterna hade klantat till det vid en rast och släppt ut en mördare tillsammans med oss. Det var en trevlig kille, kurdiskt påbrå, han hade varit med om EU-kravallerna 1993 då snuten sköt. Han hade bra koll på rättigheter. Han sa att man kunde få sitta ihop på kvällarna också, bara man visste att ansöka om det.

Reza frågade om jag ville sitta ihop med honom, komma över till hans cell. Ett par tankar hann väl flyga igenom huvudet innan jag tackade ja. Man vet ju aldrig hur folk är. Han hade sparat sin efterrätt och vi delade på den. Jag tog med godis som jag hade köpt i fängelsekiosken. Kamraterna från Malmö hade lämnat in pengar till mig, så jag var rik, med fängelsemått mätt. Han frågade om när jag arresterades. Jag berättade om kniptångsmanövern. Själv hade han varit på väg hem från jobbet när bussen stannade och alla måste gå av på grund av upploppet. Han hoppade in i kravallerna. Om poliser och ungdomar slåss, sa han, då måste man vara på ungdomarnas sida. Han kastade sten. Och blev gripen. En polis skällde ut honom. ”Är du dum i huvudet? Ser du inte att alla andra har svarta kläder och maskering? Och så kommer du med din svarta skalle och vita jacka. Idiot!”

Reza hade svarat att han inte hade planerat det. Att han tänkte att nu var det uppror och då ville han vara med. Som i Iran. Det var ett bra svar.

Men när skadade han armen? Var det vid gripandet?

Han skakade på huvudet. Det var vakterna på Vestre. Han behövde skita och bankade på dörren. Tre vakter kom in och bankade skiten ur honom. Han fick en spricka i armen. Det var därför han inte hade varit kontaktbar under bussresan till Nyborg. Tre timmar hade han suttit i bussen, med händerna på ryggen, i handklovar.

”Sjukt”, sa jag, ”jag sparkade också på dörren. Fattar inte varför de slog dig,”

Han ryckte på axlarna och bröt en bit choklad. Sedan gav han mig ett pillemariskt leende och slog med händerna i en teatralisk fråga: ”De kanske är rasister?”

Vi såg på varandra. Jag vet inte vem som började skratta först. Han skrattade så han fick tårar i ögonen, sedan sa han: ”Vet du, kamrat, jag har varit i Sverige, och det är bättre. Jag kommer från Persien. Vi är den äldsta civilisationen i världen. Och danskarna: de är barbarer.”

Vi började skratta igen. Plötsligt hörde vi titthålet i dörren öppnas. En vakt tittade in men öppnade aldrig dörren. Vi satt där i Nyborgs fängelse, på den danska skitön Fyn, och skrattade. Danskarna är barbarer!

Vi hade en trevlig kväll, en sådan kväll som jag kommer minnas resten av mitt liv. Reza hade inte uppehållstillstånd, jag vet inte om han skickades tillbaka till Iran eller inte.