Mer Park Hotel än Kortedala

Senaste krönikan i Arbetaren

Spårvagnen går från Kortedala mot Tynnered, tiden går mot midnatt. Ett kompisgäng, tjejer och killar, ramlar på vagnen. Scenen känns igen. Man drar sig in mot centrum för att festa. Jag är i Göteborg för bokmässans skull, men har besökt polare. På mässan har Alex Schulman och Sigge Eklund en egen upphöjd scen, en våning över alla andra.

En av killarna på vagnen har däckat. Hans kompisar försöker få upp honom på ett säte. De örfilar honom. Det hjälper inte. En av dem ringer efter ”något som piggar upp honom”, men verkar inte nå fram. De är inte hotfulla, inte alls, men jag har svårt för grupper med fulla ungdomar och funderar på att flytta på mig. En pundare sitter en bit bort. Han tjuter av skratt åt killen som har däckat. ”Han har rökt för mycket ganja, han har druckit för mycket, ge han en panna, ge han stesoliiiiid, ge han amfetamiiiin”.

Färden in från en kranskommun eller en förort är speciell. Det kan vara sista gången inatt som kompisgänget är samlat. Jag kommer att tänka på egna resor från periferi till centrum och Ebba Gröns Hat & Blod som sammanfattar dessa kaotiska utflykter. ”Det är gänget ifrån förorten som slår sig blodiga av hat, samma blinda raseri, samma blinda hat.”

Situationen börjar bli ohållbar. Hållplatserna passerar en efter en. Vad göra med honom som däckat? Någon vill vända tillbaka med honom, han blir nedröstad. Någon vill dumpa honom på en bänk, han blir tack och lov också nedröstad. Fortsätter man in kommer han inte komma in någonstans, ingen annan heller, han hamnar antagligen i fyllecell. Pundaren har inget uppåttjack, uppenbarligen inte jag heller. Vänder man tillbaka är kvällen slut. De går av på Avenyn och tar honom med sig. Vänskapen vann.

På två olika stationer kliver två nu nyktra narkomaner på. De har inte sett varandra på länge och är en hjärtevärmande syn. De diskuterar sin vård, sina försök att sluta, sina snedsteg, det är pulver, subutex och tram. En av dem har ett laminerat kort med en röd och en grön sida. På den gröna har han skrivit upp positiva saker som händer om han inte drar den där linan, på den röda de negativa: återfall, ångest, inte träffa sin bror, och så döden då, förr än senare.

Jag sover hos en väns svärföräldrar. Väl hemma i Malmö dricker jag kaffe och läser jag en kolumn av Alex Schulman. Den handlar om bokmässan. Han målar upp en effektiv bild av en lugn och sansad mässa, och som kontrast hur det går till på Park Hotel på Avenyn under en lördagskväll: en full poet, en författare som skryter, ett par som hånglar (trots att de jobbar på olika förlag!). Det finns ”ingen annan plats där man bättre kan studera det mänskliga psyket”.

Det är så naivt och medelklassigt att jag börjar skratta. Men tyvärr tror jag att Schulman är ganska representativ för litteratur-Sverige. Det är mer Park Hotel än Kortedala.