torsdag 27 mars 2014

Zlatan på bageriet

Krönika i Arbetaren.

Zlatan Ibrahimović gjorde sitt första allsvenska mål för Malmö FF den 30 oktober 1999. Han hade fyllt arton samma månad. Själv var jag tjugosex år och jobbade på ett nedläggningshotat bageri i Malmö. Det blev snart uppenbart att Zlatan var en talang utöver det vanliga och på bageriet var han en av ljuspunkterna för de nattarbetare som höll på MFF. När Zlatan idag blir hyllad för Volvo-reklamen med jakt, natur och nationalsång är det lätt att glömma att många avskydde honom på den tiden. Det vill säga: fler än idag.

På Wikipedia skrev någon att han ”har en fräck och arrogant spelstil”, det var vardagsmat, men undantaget här var att det bidraget till Wikipedia var skrivet från Riksdagens ip-adress. Han påstods ha en kriminell bakgrund. För många av mina arbetskamrater, många av dem invandrare, var det självklart att åsikterna hörde samman med Rosengård och rasism. Han blev en ikon, på gott och ont. Han var arton år och fick representera något helt annat än en galet duktig ung fotbollsspelare. Han fick vara hopp och hot.

En av mina arbetskamrater höll inte med om han var något speciellt. ”Många killar var lika bra som Zlatan”, sa han buttert. Ingen sa emot honom. Inte för att de höll med, utan för att han själv hade varit tvungen att börja jobba på bageriet istället för att satsa på fotbollen. Han försörjde sina föräldrar och sina småsyskon.
Något år senare var Zlatan och en kompis ute och trakasserade torskar, sexköpare, på Malmös prostitutionsstråk. Zlatan påstod sig vara civilpolis och kanske-torsken åkte därifrån i bil i hög hastighet. Mannen visade sig vara pingstpastor, som enligt egen utsago enbart skulle hjälpa den prostituerade han talade med. Pastorn polisanmälde tilltaget och Zlatan var i blåsväder igen. En av bagarna skrattade så att han trillade ner på golvet och Zlatan blev misstänkt för Ofredande alternativt Föregivande av allmän ställning. Jag vet inte. Tror man att en nittonårig Zlatan kan vara civilpolis har man inte träffat många poliser i sitt liv.

Zlatan var yngre, yngre än mig, yngre än mina arbetskamrater, varav många ändå hade träffat honom. De hade bott i samma kvarter, spelat i samma klubb, gått på samma skolor. Men det var deras småsyskon som var jämnåriga med Zlatan.
”Min lillebrorsa berättade att de varit ute och flippat med Zlatan”, sa en från packen. ”Jag sa till honom att de ska ge fan i Zlatan. De ska se till att han inte hamnar i problem, inte ställa till det. Zlatan har en chans.”
Det finns en värme i de orden. En omtanke dels om personen Zlatan, men också för de han tvingas representera. Men det finns också något fruktansvärt tragiskt med orden:
För det är sant att Zlatan hade en chans, och det är sant att många andra inte har det.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar