Bonjour, yxskaft!

Veckans krönika i Arbetaren:

Igår fick jag besked om att tidskriften fikssion vill publicera en av mina dikter. Det förvånade mig. De frågade efter mitt kontonummer för att kunna skicka arvode. Det förvånade mig än mer. Jag hade inte väntat mig att få betalt.

Vill man bli rik skall man inte skriva skönlitteratur, vilket också betyder att det är lättast att skriva skönlitteratur om man är rik. Under bokmässan pratade jag med en del tidskrifter. En av dem betalar för recensioner och artiklar men inte för noveller och dikter. Den här tidningen, Arbetaren, ger noll kronor för tidigare publicerat material och lite mer för opublicerat. Det är inget ovanligt. Men så har det inte alltid varit.

Arbetarförfattaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnsson försörjde sig på att skriva noveller till tidningar, det gav mer klirr än recensioner och artiklar. Utan den möjligheten hade det kanske inte blivit några romaner och inget författarskap. Det har alltså skett en devalvering av skönlitteraturen.

Vad beror det på? Ingen aning. Men det gör att det idag är svårare att kombinera traditionellt arbete, familjeliv och skrivande. Pröva själv att jobba heltid, vara småbarnsförälder och skriva när det finns tid över. Jag hade aldrig klarat det. Och frågan är större än mellan författare och redaktioner. Allt fler förlag vill att författaren skall bidra till finansieringen till sin egen bok. De vill inte ta den ekonomiska risken. Det här skapar en litteratur av de välbeställda för de välbeställda.

Kan då inte kulturtomtarna organisera sig fackligt och kräva mer betalt? Jo, och det görs väl också. Många vill att staten ska skjuta till mer pengar. Vore jag staten skulle jag inte ge mig pengar för att skriva det jag skriver. Det vore idiotiskt. Staten skickade mig istället till AF Kultur och det enda jobbet på anslagstavlan var som Paradmedarbetare på Disneyland i Paris. Bonjour, yxskaft!

Jag tror inte på politisk eller facklig kamp för just kulturarbetare. Jag tror inte på kulturarbetare som en grupp med separata intressen.

Eller såhär: en politisk och facklig kamp måste ta ett större grepp än gruppen kulturarbetare. Vi behöver ett samhälle där det finns mer tid att gå till biblioteket, att måla, att läsa, att skriva och gå på konsert och spela musik och tusen andra saker. För att realisera det behövs inte mer pengar till ”kulturen” – det behövs en arbetstidsförkortning med bibehållen lön och det behövs ett välfärdssamhälle där det inte kostar skjortan att bli sjuk (vilket naturligtvis går utmärkt ihop med arbetstidsförkortning då personalen idag sliter ut sig).

I slutändan vill jag kunna ägna mig åt bakning på förmiddagen, matlagning på eftermiddagen och skrivande på kvällen utan att för den sakens skull vara varken bagare, kock eller författare.

P.s. Alice Munro hyllas. Jag säger inte emot. Men mitt blygsamma förslag till de hyllande tidningarna är också att 1) publicera noveller och dikter och 2) betala ordentligt.