Poesi: Mjukvara / Associationer till Freke Räihä

En av mina mer okonventionella dikter. Den publicerades för några dagar sedan hos Ichii

Mjukvara

Det innersta. Dataspråk – inloggning/födsel.

De? – vilka är märgen och accessoaren – mitt och periferi.

(Bestämning/identitet/person)

Hinnan – öga? Muskelhinna – konflikt – enhet och dualism – dialektik.

Benen, på väg. Determinism? Slut/styrd. Konflikt med hinnan, klimax.

Historiens nedtecknande.

Exposition, ensamhet, outtalad konflikt, naturlagarna?

–

Syntax: fel byggnad/struktur.

Cancer – kroppen som förråder sig själv – blir sjuk.

Synlighet, ärr, ristat i kroppen, inlogg igen, struktur.

Tvål – upprepande – död struktur monotoni?

Mekano? Viltstråk – motorväg, landsbygd färd. Ensamhet, karta.

Lösenord, repetition, skrivande.

Riktning (exempelvis lösenord) – ensamhet som riktning.

Institution, ser sig själv fast är inte sig själv. Sparar.

Obehag – övervakning, oåtkomligt, inget försvinner, statisk stat (död) – fåglar ovanifrån.

Struktur nerver? Livströtthet. Man går mot historien.

Rundgång, inte framåtrörelse (informationsteologi).

Formulär – upprepning, förstelning.

Upprepa – repa upp. Framåtslag, mellanslag, sedan tillbaka. Man väntar slag.

Huvudvärk, tillbakablick, missförstånd? Byråkrater – fåglar? Flugor; fågelmat.

Tillbaka till en utgångspunkt. Reset.

Det kursiva ger intryck av dialog eller envägskommunikation. Psykologsoffa, stillhet, vila, kontemplation. Ingen rörelse. Något tilltvingat.

Ytlighet, inget förändras. Man måste tro (på samhället/institutionerna?) för att överleva.

Rotlöst, rastlöshet.

Speglar av ingenting, återkastar intet.

Deltagande i ett skådespel, till synes oändliga möjligheter men i verkligheten tätt beskurna (biologiskt liknelse, tänkte inte på det först).

Du-tilltalet. Sammanhanget som ett måste eller en möjlighet. Villor – synvillor – spegelbilder.

Plikt/nöje. Vi har inget val. Finns det något mellan raderna? En väg ut?

Ekorrhjul. DNA – det lilla i det stora.

Rörelse, dialog, spådom?

Mänskligheten, död som mänsklighet.

Upplösning, ogreppbart.

Visst finns det något kursivt med sand; flytande, mjukt. Från salt till sand. Systemfel – grus/sand i maskineriet.

Något är fel, väntar på att processen ska startas om. Lära sig själv.

Kontemplation – väntan, tillbakablick. Pröva annat.

Ärr/inristning i slutstycket, igen. Uppställning, trasiga figurer/strukturer.

I kroppen – inkorporerad. Isolation utan självständighet.

Läser ”ärla, pärla”. Slitet papper, sliten hud.

Problem i processen (rörelse, ett system, en byråkrati på väg att krascha). Ytlighet i strukturerna.

Störning. Närhet. Beröring. Isolering bryts – kapitalism/övervakning som sjukdom/religion.

Lösningarna är problemen, eller ger nya problem. Symptom/sjukdom. Ensamhet igen.

Tid som avstånd, ”räknar sekunderna vi är ifrån varandra”.

Klassamhälle, det är inte det att systemet har fel och brister, systemet är felet.

Samhällsavtal – konsensus som tvång. Inga fria avtal. Motstånd?

Är vi flugorna? Flugornas Herre – barbari. Suger i sig tårar. Flugor i hästögon.

Blindtarm. Upprepning. Ge uppgifter för att skapa en användare.

Identitet/användare.

Utan interaktion är allt dött.

Motvikt/motstånd. Verklighet versus yta. Skruv-mutter interaktion.

Huden som karta. Yta/karta/hud.

Inget är unikt, allt upprepas och har redan gjorts.

Döden är enda sättet att komma ur ekorrhjulet.

Konflikt mellan yta/inre. ”Jobba på”, ifrågasätt inte.

Det yttersta/innersta.

Loggar ut.

Stänger alla öppna program, avslutar operativsystem och terminerar användaren.

Longitud, latitud. Grader, geografi. Riktning, rörelse.

Kärnkraft igen? Sannolikhet. Systemet/lögner.

Rörelse/motstånd/virus. Samhällskropp. Fysisk, organisk historia. Spjälka – bygga upp, reparera, DNA.

Finns det en ytterkant? Man går mot horisonten, men kommer man dit?

/Henrik Johansson

Associationer till Freke Räihä

Den dikt du just har läst är resultatet av ett fenomenalt icke-kreativt arbete. Den saknar stil, mening, intention och budskap. Dikter av samma slag har säkerligen skrivits innan, även om jag är för obildad för att känna till det. Den har bara en mottagare: Freke Räihä. Jag kallar den dikt, i brist på bättre ord. Avsaknaden av stil, där stil är förstått som ett resultat av medvetna val när det gäller ord, meningsbyggnad, användning av skiljetecken och mycket annat, är inget medvetet val, då hade det varit stil. Som medelålders oförstörd mellanmjölksprosaist fick jag den uppgiften att responsläsa ett ofullbordad verk av nämnde Räihä. Jag läste och skrev ner mina associationer och det är dessa associationer som blev dikten. Den tillkom arton månader innan jag började förstå något om det historiska avantgardets arbetsmetoder. Jag är förmodligen ute på hal is. Jag vet inte ens om t ex surrealisterna gjorde någon form av associativ diktning. Frank O'Hara skriver i Personism: A Manifesto: ”one of its minimal aspects is to address itself to one person (other than the poet himsel)”. Jag riktar icke-dikten till Freke Räihä, associationerna skrev ursprungligen till honom och enbart till honom. Jag har inga intentioner om att han (än mindre någon annan) skall ”förstå” något av texten. Det finns inget att förstå: det är ingen rebus. Orden representerar inget annat än sig själv, det finns inga symboler, ingen abstraktion, inga metaforer: skulle det existera är det för att min hjärna tänker i stelna metaforer, det är utan min intention, jag har inte haft någon intention. Om någon, mot min icke-intention, skulle finna någon mening i tecknen är det helt en skapelse av den personen. Jag avsäger mig allt ansvar. Men nu är hjärnan funtad så att den söker mening och bygger ihop ord till meningar, att den fyller i vad den upplever saknas. Naturligtvis gör min hjärna det också. Min läsning, mina associationer, till Freke Räihä är påverkade av min förförståelse av honom, min förförståelse av poesi och text, hur ringa eller stor den än må vara. Med andra ord: dikten kan ses som Freke Räihäs verk filtrerad genom Henrik Johanssons hjärna.

Jag kommer aldrig skriva någon liknande dikt. Skall jag någon gång i framtiden påstå det är det lögn och förbannad dikt. Eftersom jag skrev ner dessa associationer utan intentionen att det skulle bli en dikt och utan tanke på att publicera dem offentligt kommer jag aldrig kunna göra om det, med det undantaget att jag drabbas av minnesförlust. Skulle jag idag sätta mig och associera kring en dikt skulle jag veta att jag redan gjort det förut och ha en framtida eventuell publicering i bakhuvudet. Resultatet hade blivit något helt annat. Resultatet hade också blivit något helt annat för att min hjärna inte är samma hjärna som den som för arton månader sedan associerade till Freke Räihäs verk, vi förändras ständigt, vare sig vi vill eller inte. Dadaisterna skrev för knappt hundra år sedan ”att sitta stilla på samma stol ett ögonblick betyder att riskera livet”. De behöver inte oroa sig. Världen förändras dagligen, vi också. Att idag upprepa avantgardets praktiker innebär att få ett annat resultat. Att äga en genial individuell stil är grunden för ett framgångsrikt varumärke. Att som författare idag sakna stil är att inte vara författare och den dikt som saknar stil är ingen dikt. Bara ord.

Två av mina andra dikter med mer historiskt tema:

Fränka död

Måns Lilja från Kalvsvik