onsdag 24 augusti 2016

Fel angiven författare till Till en steglitsa

I samband med att jag läste litteraturvetenskap för några år sedan tog jag på mig att göra en analys av sonetten Till en steglitsa. I arbetet med det kom jag fram till att fel författare står angiven i kurslitteraturen. Och eftersom den uppgiften fortsätter spridas i landet så publicerar jag nu vad jag kommit fram till. Ja, och så har jag dessutom skriven en essä om steglitser i barockkonsten till tidskriften Poros.

I Texter från Sapfo till Strindberg står det angivet att dikten skrevs av Sor Juana Inéz de la Cruz (1651-1695) men den uppgiften har visat sig vara felaktig.
Den som första gången tillskrev Sor Juana ”Till en steglitsa” var Manuel Toussaint som 1926 gav ut Poemas Inéditos, Desconocidos o Muy Raros de Sor Juana och sedan dess har dikten spridits i hennes namn1. Toussaint fann dikten i ett ”manuscritto anónimo” – ett anonymt manuskript, och tillskrev Sor Juana dikten på grund av de retoriska likheterna med hennes poesi men lade till att uppgiften skulle tas ”con toda cautela” – med största försiktighet2. Den som motsäger att Sor Juana är författaren är Alfonso Méndez Plancarte, som sammanställt Obras Completas de Sor Juana Inés de la Cruz i fyra band. Han är min ursprungliga källa och har ett övertygande argument: att ”Soneto a un jilguerillo” skrevs av Juan Pérez de Montalván (1602-1638) och publicerades i Para todos 1632 (nitton år innan Sor Juana föddes). Hos googlebooks finns Para todos digitaliserad och där finns dikten med, men inte som eget verk med egen rubrik, utan som avslutning av en text som heter ”Al Cabo de los Años mil”(se Bilaga 1)3. Texten är i sin tur en av sju, var och en motsvarar en av sju dagar i en vecka. ”Till en steglitsa” avslutar dag två.

Är någon intresserad av att läsa hela uppsatsen så kan jag skicka den. Mejla mig i så fall.

Till en steglitsa finns översatt till svenska i Lars Söderbergs språkdräkt och finns att läsa här.

Originalet:
Soneto a un jilguerillo

Cítara de carmín que amaneciste
trinando endechas a tu amada esposa
y, paciéndole el ámbar a la rosa,
el pico de oro, de coral teñiste;

dulce jilguero, pajarito triste,
que apenas el aurora viste hermosa
cuando el tono primero de una glosa
la muerte hallaste y el compás perdiste:

no hay en la vida, no, segura suerte;
tu misma voz al cazador convida
para que el golpe cuando tire acierte.

¡Oh fortuna buscada aunque temida!
¿Quién pensara que cómplice en tu muerte
fuera, por no callar, tu propia vida?



Skärmklipp från Pérez de Montalván, Juan, Para todos. Exemplos morales humanos y divinos, Barcelona, 1656. Hämtad från http://books.google.se/books?id=y1wzbvSrMiAC&dq=Juan+P%C3%A9rez+de+Montalb%C3%A1n+para+todos&hl=sv&source=gbs_navlinks_s 2014-05-27


1Méndez Plancarte, Alfonso, ”Introducción” i Obras Completas de Sor Juana Inés de la Cruz I, Lírica Personal, Juana Inés de la Cruz (författare), Méndez Plancarte, Alfonso (red.), Mexico City, 1995 (1951), s. LXVIII.

2Citerat efter Méndez Plancarte, s. LXVIII.
3Pérez de Montalván, Juan, Para todos. Exemplos morales humanos y divinos, Barcelona, 1656, s. 167 i pdf. Hämtad från http://books.google.se/books?id=y1wzbvSrMiAC&dq=Juan+P%C3%A9rez+de+Montalb%C3%A1n+para+todos&hl=sv&source=gbs_navlinks_s 2014-05-27

söndag 26 juni 2016

De dödas tystnad

Jag önskar att jag kunde vara med dig och dina åtta ljus. Du kan se på mig som på ett av dina ljus, det ljuset som brinner dåligt, det stukade, det böjda, men ändå, hurra, jag är ett av Michaels ljus. Jag önskar att jag kunde se dig ta på indiankläderna för första gången. Jag tycker väldigt mycket om dig. Men säg ingenting till någon.
Utdrag ur ett brev från J.M. Barrie till Michael Llewelyn Davies

Henrik:
Jag läste Peter Pan och det var något som skavde. Mellan raderna läste jag in en väldigt problematisk sexualitet. Saker som pekade mot pedofili. Jag var också besvärad över att jag såg det här. Blev paranoid. Var det bara i mitt huvud? Några googlingar senare var det bekräftat att författaren, J.M. Barrie, hade ett och annat att brottas med. Jag lade undan boken ett par månader. Men den dröjde sig kvar. Det var något jag var tvungen att ta itu med, något jag behövde diskutera med någon, något jag ville bearbeta litterärt. Det blev en dikt. Det blev ett brev till Agnes Vittstrand, som har skrivit om sina erfarenheter av sexuellt våld i barndomen, och hennes förläggare Freke Räihä, som jag kände sedan Författarskolan. Hon ville samarbeta. Vi ville samarbeta.
Agnes:
Ja, jag ville samarbeta väldigt mycket faktiskt, för detta händer liksom inte, att någon hör av sig till ett incestoffer för att, lite förutsättningslöst, skriva dikter om pedofili i barnlitteraturen. Dessutom var kopplingen mellan pedofili och Peter Pan helt självklar för mig, eftersom jag stött på pedofiler som använt sig av just den sagan för att framställa sexuella kontakter med barn som odramatiska och lekfulla.

Vi började skriva dikter och snart också andra texter. Vi följde olika trådar och såg offrens alla självmord och överdoser. Vi läste fler sagor, såg filmer och läste artiklar. Materialet växte, en bok började växa fram och den fick arbetsnamnet Bårhuset och det omöjliga samtalet. Samtalet och dikterna blev en slags undersökning, vi lärde oss tillsammans och kände att vi ville låta andra ta del av samtalat, dels för att läsa men också för att kunna samtala offentligt med andra. Vi skriver inte för att vi tycker att några böcker ska plockas bort från biblioteken, eller för att någon ska ta avstånd från sagorna. Tvärtom tror vi att det är bra att låta det obehagliga komma nära, för det går inte att bojkotta våld, man måste lägga sig i för att göra skillnad.
Vi får lära oss att stå ut med att personer som våldtar barn också kan vara roliga och trevliga, skriva fantastiska sagor och göra bra filmer eller musik. De är inte ljusskygga monster utan kan vara framstående författare, politiker, musiker, affärsmän och idrottstränare. Det bär emot att tänka på att någon vars verk vi kan uppskatta skulle vara förmögen att våldta barn, men denna ovilja att se fungerar som skydd för förövarna. Oviljan att acceptera att sexuellt våld mot barn förekommer, och är ganska vanligt, drabbar enbart de utsatta barnen.

Henrik:
Jag hatar när folk säger saker som "det går inte att förstå vad som hände med judeutrotningen" och sånt. Går det inte att förstå är det ju kört liksom.
Agnes:
I en diskussion på ca 700 inlägg om pedofili är detta första gången du använder ordet "hatar" om något. Rätt och rimligt tycker jag. Haha.
Vanligaste reaktionen om man är störig nog att berätta att man blivit våldtagen som barn är "Jag kan inte förstå det!"
Den som säger det syftar då alltid på förövarens beteende, trots att offret finns där som ett, kan jag då tycka, rimligare identifikationsobjekt. Alltid detta värdelösa och självgoda fokus på sin egen oförmåga att förstå, som ett sätt att skapa avstånd mellan sig själv och företeelsen för att kunna tycka att man själv är obesudlad och god. Och ja, går det inte att förstå så är det kört.
Vad var det som gjorde att du började tänka på pedofili?
Henrik:
Det som gjorde att jag först kopplade ihop Peter Pan med pedofili var dels Peters rädsla för beröring, att alla flickor är attraherad av honom men han ville bara ha en mamma, sammanblandningen av honom och Kapten Krok, att det är som att han överväger att bli piratkapten efter att Krok är död. Men droppen var Kapten Kroks fysiska reaktion, hans upphetsning, över att se den sovande Peter. För min egen del är bilden av ett sovande barn det mest lugnande jag kan tänka mig. Det var väl kontrasten.
Vad är tydligast för dig?
Agnes:
Tydligast är fingerborgar, att det inte finns någon verklighet, känslor existerar inte riktigt ... och inget annat heller. Att Krok och Pan flyter ihop, att tiden är som ett hot och att barnen måste hålla exakt rätt storlek för att kunna glida genom de ihåliga träden ner i kojan. Att kontrollera barnens kroppar så att de inte blir för stora; jag känner igen det. Humbert Humbert mäter Lolitas lår och säger att nu får de snart inte bli fler centimeter, Alice (i Underlandet) måste byta storlek, krympa för att komma genom dörren.
Henrik:
Varför fingerborgar?
Agnes:
Fingerborgen är ett verktyg för att avdramatisera penetration. Svårt för ett barn att förstå det som en våldtäkt om man bara leker att man är en fingerborg som någon sticker fingret i. Jag har jättekonstiga halvminnen kring denna typ av “lekar”. Det är ett ganska grymt och förvirrande lurendrejeri.

Vi vill kunna prata om sexuellt våld mot barn utan panik, och utan hysteri. Vi vill förstå. I Bårhuset och det omöjliga samtalet undersöker vi sagor och filmer som groomingverktyg och jämför med verkligheten bakom dem. Vi undersöker författarnas pedofila praktik och teori, från det viktorianska England till barnstjärneindustrin i Hollywood, vi diskuterar dem och spinner vidare, spinner runt, diktar och tramsar. Om vi kan prata om det som är jobbigt så blir det mindre hemskt att tänka på, lättare att erkänna och kanske möjligt att upptäcka när det pågår. Det är helande att göra erfarenheter av sexuellt våld legitima (det krossar patriarkatet lite också). Att visa att det går att tänka på och kommunicera om utan rädsla, nyfiket till och med. Detta omöjliga samtal har politisk och litterär sprängkraft.

Fingret i fingerborgen.
Ser ni hur det går till?
Man stoppar in det i öppningen.
Wendybarnet syr ihop mig med min mörka skugga.
I saven klibbar blad mot kroppen.
Wendy, bara fingertoppen,
och allt som rimmar på den.
Gissa.

Agnes Vittstrand
Henrik Johansson

Agnes Vittstrand är resultatet av en barndom fylld av sexuellt våld, och sedan tjugo års grubblande i tystnad. Agnes debuterar 2015 med den genreöverskridande Allt som tar plats.
Henrik Johansson är författare och bor i Malmö. Han är aktuell med novell- och diktsamlingen Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse, som kom på Rastlös förlag i dagarna. Det är hans andra bok efter debutromanen Av kött och blod. Checka in hans hemsidaFacebook, och Twitter.

tisdag 21 juni 2016

Läst: Palimpsest

Jag har recenserat Palimpsest av Lisa Wool-Rim Sjöblom för Mål & Medel.

Och här är recensionen.

Palimpsest är tecknaren och illuströren Lisa Wool-Rim Sjöbloms första verk där hon står helt på egna ben. Huvudpersonen heter också Lisa och jag väntade mig en självbiografisk historia om hur det är att växa upp som adopterad i Sverige och söka sina rötter i Korea. Det är det, också, men hennes starka fokus på hur adoptionsindustrin fungerar gör boken till ett illustrerat och självupplevt grävreportage där karaktärerna letar efter och översätter dokument från barnhem och skriver till organisationer och myndigheter. Som läsare slängs jag mellan torftiga dokument och stormande känslor. Sjöblom utmanar den lika officiella som folkkära bilden av Sverige och svenskarna som godhetens apostlar och adoptionen som en kärlekshandling utan offer, och hon gör det med en penna som snarare är sorgsen än ilsken, med stor respekt för människorna i hennes närhet. Genom sitt fokus på industrin och strukturerna blir det mer av en kollektivroman än en personlig uppgörelse, hon undviker på det sättet också den klassiska reseberättelsen om någon som haft det svårt, kämpat, fått det bättre och sedan blivit hel


Albumet finns att köpa på t ex Bokus och Adlibris.

Mottagandet av Johanssons liv

Jag har inte riktigt tagit mig tid att blogga de senaste månaderna vilket kanske låter negativt men egentligen beror på att jag haft så mycket att göra. Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse kom ut i mars och sedan dess har det varit releasefester och uppläsningar i Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund.



Fest och uppläsning är nästan alltid kul, men recensionerna har jag sett fram emot med både ångest och hoppfull förväntan. Och det har varit många positiva reaktioner, någon negativ också, skönt, annars hade det känt konstigt.



Ulf Lundén på Dala-Demokraten skriver att "Henrik Johansson är en frimodig författarröst med tydlig förankring i arbetarlitteraturen. Hans mission är att utveckla och förnya formen. Det rör sig om många korta texter, en smått absurd och satirisk dikt." Gunnar Brulin är inne på samma spår i Mål & Medel: "Henrik Johansson är en förnyare av arbetarskildringen, det han gör med traditionen är nödvändigt och han gör det mycket bra"



Även Björn Kohlström tar fasta på det innovativa:
"Nog är det uppenbart att det gränslösa är Johanssons mål med skrivandet. Det är en våghalsig estetik, som gjort för att trilla ned i fallgropar. Det är ändå friskt skrivet, och jag uppskattar hur han uppsöker det oförhappandes."



Den negativaste recensionen är också den roligaste. Josephine Askegård på Arbetaren skriver att
"Men det ska sägas, det krävs viss ansträngning att hitta bland trådarna som vävs in och ut, dyker upp oväntat och försvinner för att återkomma några stycken senare.
Men unna dig att släppa det som inte roar. Jag tycker det mesta är nattsvart."
(recensionen är låst för alla utom prenumeranter).



Rasmus Landström skriver i Flamman om tre böcker av ur den senaste vågens arbetarlitteratur, det är förutom min bok också Baggböleri av Freke Räihä och fabriksliv av Eric Pettersson.
"Johansson skriver med humor och värme och ofta är hans berättelser författade i sagoform, som om det var en proletärlitteraturens H.C. Andersen som höll i pennan."



Nåväl, det var en handfull av recensionerna.
Annat roligt som har hänt på sistone är att jag är en av mottagarna för Byggnads kulturstipendium (för att göra en handledning i att skriva om klass), att Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse har fått stöd av Kulturrådet (och då skickas ut till 287 bibliotek. Yay!).
Och så ska jag läsa på Litteraturscenen under Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg.
22 september kl. 11.00.



Och snart tar jag semester!

 

söndag 1 maj 2016

Moder känd

Idag är det första maj och jag publicerar en dikt vars utgångspunkt är tiden innan arbetarrörelsen formerade sig för en gemensam kamp för drägligare levnadsvillkor och arbetsförhållanden. Förhoppningsvis kan det ge en bild av hur hårt livet var för de längst ner på samhällsstegen.

Den handlar om kvinnorna på min farfars sida av släkten. Jag har deras namn medan männen till stor del är okända. Medan de högre klassernas historia främst handlar om männen så måste min egen snarare handla om mödrarna.

Dikten är publicerad i min senaste bok, Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse, innan dess i Tydningen, Arbetaren och (ett kapitel) Klass. Texten har successivt växt och kompletterats efterhand som jag lärt mig mer om min släkthistoria och det här är den senaste versionen.


Moder känd

I – Gustava

Skara stift.
Pigan Gustava Johansdotter 1835-02-03.
Den obevekliga, återkommande mjölkningen, juvret strängt
som senare fabriksvisslan i Vänersborgs skofabrik.
Husbondens kor kallar kvart över fyra på morgonen:
den vita piskan.
Ingenting ägde man.

Adolf Wilhelm Gustavsson, Lammevad, Nedre Dimbo.
Gustava ”Gustava i skogen” Johansdotter, Hångsdala.
Vigda 1857-04-13.
3 månader och 10 dagar senare: Augusta Kristina Adolfsdotter.
Samma år döms Adolf för stöld, skriver prästen.
Straffet: Tolv dagar vatten och bröd samt kyrkoplikt.
Kyrkoplikt: att offentligt i kyrkan, barhuvad och med ånger
i röst och tal erkänna sitt brott.
Brottet följde honom hela livet,
som bläckplumpar från utflyttningsbok
till husförhörslängd.
Från präst till präst,
socken till socken.
Dödsorsak: Föll omkull på isen och dog av slaget.


II – Augusta

19 år gammal föder Augusta sitt första barn:
Dorotea. Fadern okänd, skriver prästen i boken.
Augusta vet inte om att Dorotea är först av hennes fem döttrar.
Den enda som kommer att överleva till vuxen ålder.
Farfars mor.

Pigan Augusta gifter sig med statkarlen Fredrik Lagerman.
Hon har då två oäkta döttrar. Den yngsta är sex veckor gammal.
Hans sjuka säd.

Statare: lön i ved, kål, lök, korn.
Egen täppa på annans mark.
Han anställd, henne fick man på köpet.
Augustas arbete att mjölka husbondens kor.

Viktoria skall dö vid 8 års ålder, i difteri.
Vega skall dö vid 27 dagars ålder, i difteri.
Gustava skall dö vid 2 års ålder, i difteri.
Elin skall dö vid 16 års ålder, i brustet hjärta.

Alla dör de i Marieberg, Suntak. Begravs på Suntak kyrkogård.
Gamla Suntak, dopfunt från 1100-talet. Liljestenen århundradet efter.
Långhus, korparti, sakristia, vapenhus.
Sjuk svart difterimull. Barngravar.

Ryttmästaren Erik Hård av Segerstad med familj ligger begravd under kyrkans golv,
hans vapensköldar och antavlor hänger på väggarna.

Augustas döttrar har inga vapen, tavlor eller sköldar.
Flickorna ligger under himlens golv.
Lågt välver sig himlen över Skara stift.


III – Dorotea

29 år gammal föder Dorotea sitt första barn:
Göte Napoleon. Fadern okänd, skriver prästen i boken.
På åtta år föder Dorotea sex barn.

Dorotea flyttar vid 37 års ålder till Vänersborg,
med sina oäkta barn.
Hon gifter sig med stenarbetaren Karl Johan Johansson.
Gamla mor Augusta dör av rosfeber 1915.

Dorotea får tre barn till.
Roland Johansson är en av dem.

Barnen:
Hög frånvaro. Smittsam sjukdom.
Hjälpklass.
Klass.
Skofabrik. Superi. Piga. Hembiträde.
Johansson svetsare på varvet i Uddevalla.

Dorotea dör på sitt sjuttionde år,
skrivs in i Dödboken.

Roland Johansson hatade präster så länge han levde.

torsdag 10 mars 2016

Johanssons turné och mingelglädje

"En mjölbagge vaknar upp och är förvandlad till bagare. En kock grävs upp ur sin grav för att arbeta av sina skulder. En förtvivlad djurrättsaktivist tappar tron på sitt eget engagemang. Människor kämpar på jobbet, ger upp, svettas och skrattar.

Henrik Johanssons nya novell- och diktsamling Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse tar plats i en arbetarlitterär tradition men lutar också åt det aktivistiska och ironiska. Boken närmar sig med både humor och svärta svåra ämnen som klass och släkthistoria, arbete och motstånd."


Med Taliah Pollack på smygrelease i Malmö


Tid och plats för alla evenemang:

12 mars Malmö -- Bägge arren på Poeten på hörnet, Södra Förstadsgatan 65 B

16.00-18.00 Skriv med klass: skrivkurs med tema arbete och klass. Facebookeventet.

18.00-20.00 Boksläpp. Uppläsning, mingel och samtal med Maja Hansen. Facebook.


16 mars Lund -- India Däck, Stora Algatan 3
17.30-19.00 Uppläsning och samtal med litteraturvetaren Malin Reimerthi. Fejan.


17 mars Stockholm -- Söderbokhandeln, Götgatan 37

19.00 Boksläppsmingel: Läsning och mingel. Samtal med Anita Edman från Föreningen Arbetarskrivare. Facebook.


30 mars Göteborg -- Syndikalistiskt Forum, Övre Husargatan 27

18.00 Skriv med klass: skrivkurs med tema arbete och klass. Facebookeventet.

3 april Göteborg -- Syndikalistiskt Forum, Övre Husargatan 27

16.00 Boksläpp, snack, uppläsning och bar.


Preliminära arrangemang:

14 april Stockholm -- Cyklopens biblioteksbar

16 april Stockholm -- Stockholms litteraturmässa

Den som vill beställa boken på nätet gör det lämpligast hos Rastlös förlag, då går störst del av pengarna till förlaget och författaren, annars går den även att beställa via Adlibris och Bokus.





tisdag 8 mars 2016

Mottagandet av Moas debutroman

Moa Martinson flyttade skrivandets gränser

Ibland säger folk att de inte behöver feminism för vi har det så bra och de klarar sig minsann själva på sina egna meriter. Men om vi nu har det så bra så är det ju för att andra gått före, att andra redan tagit de strider som vi idag slipper. Sedan finns det så klart massvis med anledningar att kämpa idag också: våldet mot kvinnor känns nästan som en epidemi, lägre löner för kvinnor, könsroller som hindrar och begränsar. Nåja, det går att läsa mer initierad om överallt idag.

Häromdagen läste jag återigen en av föregångarna, Moa Martinson, och hennes debutroman Kvinnor och äppelträd som kom 1933 på Bonniers förlag. Anledningen till läsningen är att jag på lördag, både vid bokaffären och boksläppet, tänkte prata lite om hur Moa Martinsons kvinnoporträtt gett avtryck i mitt eget skrivande. Mer exakt genom att jämföra scenen (ur Kvinnor och äppelträd) där Sally föder barn alldeles ensam på ett jordgolv med min egen dikt Moder känd som handlar om statarkvinnorna på min farfars sida av släktträdet.



Jag lånade det slitna exet som finns på bilden. Och där hittade jag ett intressant förord av Ebba Witt-Brattström som tar upp mottagandet av Moas debutroman. Jag citerar en bit:

För första gången i vår litteratur skildras här på ett modernt språk de arbetande kvinnornas sexualitet.
Romanen fick ett någorlunda gott mottagande. Man konstaterade författarinnans genuina berättarbegåvning. Men de två stora dagstidningarna reagerade mot hennes ämnesval. Torsten Fogelquist i Dagens Nyheter använde sig av romanen för att statuera exempel. ”Nu har vi fått nog av proletärromaner åtminstone för en god tid framåt!” Anders Österling (senare Svenska Akademiens ständige sekreterare: min anm.) i Svenska Dagbladet insåg till fullo det nya med Kvinnor och äppelträd. Boken speglar en verklighet som fyllde honom med vämjelse. Han beskriver atmosfären som ”mättad med elände, skvaller och drift”. Denna debut menade han var ”snarast ett försök att med kvinnlig frenesi överbjuda vad yngre manliga kollegor ha presenterat av realistisk ruskighet från land och stad. På sitt sätt har författarinnan lyckats. Hon genomför sin avsikt med en hart när kväljande konsekvens. Man kan säga att underlivssynpunkten dominerar”.
/ur Ebba Witt-Brattströms förord från upplagan 1987

Det Moa gör är att flytta gränserna för vad som är möjligt att skriva. Vilket upprör. Mig veterligen har ingen innan henne skildrat något så jävla grundläggande som en födsel förut. Men det upprörande för kritikerna i Svenska Dagbladet och DN är inte heller det lidande och den misär som Moa skildrar, det upprörande är att hon inte håller tyst, att hon skriver om det. Det tänker jag på när någon säger: ”Jag behöver inte feminism.”

Kvinnor och äppelträd går att köpa på Adlibris och Bokus.