Att läsa om

Frågan för helgens bokbloggsjerka är:

Brukar du läsa om böcker?

Det brukar jag inte (längre). När jag var yngre läste jag Sven Hassels böcker både en och tre gånger, men det var också ett tag sedan sist. Den enda bok jag läst om på sistone är Främlingen av Albert Camus (som jag skrivit om här).

Samtidigt är det så att jag ofta ger respons på texter (jag går en skrivutbildning på Lunds universitet som heter Författarskolan) och det har verkligen lärt mig hur mycket mer man ser av en text när man läser om, och när man läser noga, men visst är det inte lika spännande andra gången.

För övrigt: sedan förra jerkan har min debutroman släppts, vi har haft releasefest (vilket var fantastiskt kul!) och de första recensionerna har trillat in. En ganska galen vecka.
Min hemliga besvikelse är dock att ingen av recensenterna föreslagit att jag ska skriva en kokbok :(

Boken är utgiven på Federativs. På sidan finns också länkar till recensionerna.

Lång väg från Eritrea till Partille

Peter Englund skrev en gång att det är ”lätt att bara ta yttrandefriheten för given, om man aldrig behövt pröva på dess motsats”. Han pratade naturligtvis inte om Sverige, eller om arbete. Han pratade om Dawit Isaak, som sitter fängslad i Eritrea. Stina Lundberg Dabrowski, ordförande i Publicistklubben, talar däremot om yttrandefrihet i Sverige, men naturligtvis inte om arbete. De största hoten mot yttrandefrihet är, enligt henne, näthatarna och konsensuseliten. Ett faktum hon undviker är att det på våra arbetsplatser råder en skriande tystnad. Eller för att citera en anonym förskolefröken med några få år kvar till pension: ”Det har blivit så tyst på våra arbetsplatser”.

Det är lång väg från Eritrea till Partille. Men frågan är om det inte är ännu längre från Publicistklubben till Partille. Efter ett kritiskt brev till ledningen för det LSS-boende där Atbin Kyan är skyddsombud stängdes Atbin av från arbetet. Hans kollega Iraj Yekerusta stängdes också av.

Det är för jävligt, men inte speciellt ovanligt. Det ovanliga är i stället att avstängningarna ledde till protester och motstånd. Personalgruppen mobiliserar och organiserar. Man har heller inte nöjt sig med att hålla sig inom arbetsplatsens väggar utan fört ut kampen på gator och torg. Man har inte ens nöjt sig med gator och torg utan gått sig in Partille i kommunfullmäktige och tagit över mikrofonen.
Det råder en tystnad kring yttrande­friheten. En tystnad som förtiger något grundläggande i det här samhället: att fri­­heten är friare för de med makt och pengar. Det är lögn att tala om en frihet om den inte delas av alla, det är lögn att tala om yttrandefrihet när man måste vara tyst om arbetet.
Att det inte råder någon yttrandefrihet är inte min privata åsikt, utan något Arbetsdomstolen slagit fast i konflikten mellan Gambro och Malmö Industriarbetarsyndikat:
”Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen är inte tillämpliga i förhållandet mellan arbetsgivare och anställda på den privata sektorn.”
Arbetsdomstolens ord föll inte för döva öron. Svenskt Näringsliv upprepade dem ordagrant i ett cirkulär där man uppmanade sina medlemmar att förbjuda politisk verksamhet på arbetsplatserna.

Liberaler och andra ivrare av yttrandefrihet brukar hävda att de må hata ens åsikter, men är beredda att dö för ens rätt att framföra dem. Jag tror inte vi får se speciellt många dödsföraktande liberaler i den här frågan, men möjlighet saknas inte.

Den 21 maj kommer kommunfullmäktige i Partille att ha möte. Med krav på att Iraj och Atbin ska få jobbet tillbaka samlas vänner av yttrandefriheten på Partille Kyrkotorg klockan 17. Det skulle förvåna mig om Stina Lundberg Dabrowski är där, men jag hoppas att du som läser detta går dit och tar med dig vänner och arbetskamrater.

Henrik Johansson

(Det här var förra veckans krönika i Arbetaren)

Program för releasefesten

Releasefest för Henrik Johanssons debutroman "Av kött och blod". Uppläsning ur boken, boksignering, poesi och mingel.

Datumet är 21:a maj. Klockan 19.00

Platsen är Nya Tröls Bar, Karlskronaplan 1, Malmö.

PROGRAM
19:15 Presentation och uppläsning ur "Av kött och blod" - Henrik Johansson

19:40 Uppläsning från boken "Han åt mitt hjärta" - Viktor Algren
"Han åt mitt hjärta" är en alternativ spänningslitteratur för de som inte är intresserade av poliskramande samförståndsdeckare och könsrollskramande urban fantasy. En historia som blandar konspirationsteorier, stadsgerilla och vitt glödande hat. Viktor Algren har tidigare gett ut romanen Bollkastaren, då också på bokförlaget Pluribus.

20:00 Diktuppläsning av Lovisa Eklund
Lovisa Eklund är estradpoet och skrivpedagog. Bronsmedaljör i poetry slam-SM 2009 och vinnare av flera lokala tävlingar från 2006 och framåt. Släppte diktsamlingen "Det här är ett CV" på FEL Förlag 2012.

20:20 Uppläsning ur "Av kött och blod" - Henrik Johansson

Tekniken förändrar läsandet och litteraturen

Följande text var en del av en hemtenta som jag skrev under kursen Den moderna litteraturen (Lunds universitet). Hemtentan fick den, för mig, svårförståeliga kommentaren att biten härunder var en smula impressionistisk.

Teknik och litteratur

I Götselius och Fischer artikel Textens teknologier behandlas Friedrich Kittlers slutsats att moderns roll i barnets läsutveckling lade grunden för den tidens 1800-talets litteratur och den borgerliga kärnfamiljen: ”Resultatet blir att läs- och skrivkunnigheten på ett entydigt och avgörande sätt knyts till intimsfären. På initial sexualisering och socialisering följer initial alfabetisering, och läs- och skrivundervisningen i moderns knä blir för barnet något oändligt lustfyllt.”¹

Idag får många barn sin första läs- och skrivupplevelse genom att se på en datorskärm, ofta tillsammans med mamma eller pappa. Det kommer att skapa en ny slags läsare och ny litteratur. Enligt en undersökning av Jakob Nielsen, som doktorerade i gränssnittsdesign och datavetenskap vid Danmarks Tekniska Universitet, förknippar vi fortfarande datorer med arbete (vilket tar bort en del av det lustfyllda). Det är troligt att de som levt med datorer från späd ålder inte gör samma självklara sammanlänkning med lönearbete och plikt.

En del internetforum erbjuder författare in spe att lägga ut sina alster för att läsare ska kunna komma med synpunkter. En skribent kan vänta sig två svar som säger emot varandra: någon slår sig för pannan och utbrister ”Wall of text!” medan någon annan undrar varför det finns omotiverade styckeindelningar. Anledningen är att det finns (minst) två olika sorters läsare som likt Cro-Magnon och Neandertalarna samsas på samma kontinent.

Dagens och gårdagens stilistiska norm, i romaner, är att nytt stycke kräver ett byte i tid eller plats, alternativt ett nytt perspektiv (även om radbrytning kan räcka i det senare fallet). Normen på nätet ser annorlunda ut: fetmarkeringar, länkar, upp-punktad text, korta stycken.

De råd som finns om hur man skall skriva för nätet säger en hel del om hur det läses:

• Texterna skall vara kortare än på papper.
• Räkna med att läsaren ”scannar” eller skumläser texten: undvik längre stycken.
• Använd länkar för att dela upp längre avsnitt (vilket också gör läsningen mindre vertikal/hierarkisk).
• Använd summering …

Kittler - förtvivlad men segerviss

Det finns en hel del likheter med journalistiskt text, och kanske är det en av anledningarna till att så många av dagens stjärnförfattare i botten är journalister (Liza Marklund, Jan Guillou osv). Journalistisk text är många gånger uppbyggd på samma sätt som det rekommenderas att internettext skall vara. Det finns vad jag skulle kalla en ”omvänd dramaturgi”: det intressantaste (peripeti/klimax) kommer först, i rubrik och ingress, det finns ingen knorr på slutet. Texterna är korta. Talstreck och nya stycken bryter upp längre textsjok.

Att det här kommer förändra bokens utseende ser jag som självklart; frågan är hur. Kanske kommer romansidans grafiska uppbyggnad se annorlunda ut: kortare stycken, tätare skiften mellan dialog och handling, ”omotiverade” radbrytningar. På det hela taget något som förknippas med en mer fragmentarisk fiktion; vilket är något som dagens och morgondagens läsare borde ha lätt för. Vi är vana att söka information från många olika källor och tar inte sanningar för givna. Det kan stärka den polyfona romanen (som Michail Bachtin diskuterar den i sina studier av Dostojevskijs poetik), där flera olika perspektiv stöts och blöts.

En annan möjlighet är mer ”öppna” och interaktiva verk. Hypertext ger möjlighet till klickbar intertextualitet. Om man ser på dagens sportjournalistik kan man till exempel klicka sig vidare från en match till en enskild spelare för att se hur många mål han eller hon gjorde förra säsong, spelarens längd och vikt eller moderklubb. Det vore spännande om man i ett grekiskt drama kunde klicka sig vidare till vilka andra verk Antigone förekommer i eller vem som är släkt med vem i Gunnlaug Ormstungas saga (något som ju är ett helvete att hålla reda på). Det överflöd av information som finns på nätet och nedladdningsbara böcker är en bra grund för en enorm episk romanvärld. För vad är till exempel online-rollspelet World of Warcraft om inte en stor kollektiv berättelse?

1Tidskrift för litteraturvetenskap, Textens teknologier 2001:1, s. 96.

Ivan Turgenjev om Don Quijote

"Man ler åt Don Quijotes lättrogenhet, men vem av oss skulle, om han samvetsgrant går till doms med sig själv, våga försäkra att han alltid har kunnat skilja mellan trollkarlens hjälm och barberarens bäcken? En enda sak är således av vikt: det är uppriktigheten och övertygelsens styrka. Vad följderna beträffar så vilar de i försynens hand. Endast försynen kan säga om vi kämpat mot fantomer eller mot verkliga fiender, och med vilken hjälm vi betäckt vårt huvud. Vår plikt är att fatta våra vapen och kämpa."
Ur essän Hamlet och Don Quijote, Ivan Turgenjev.

Bokbloggsjerka – 17 – 20 maj

Föräldraledigheten har gjort att mitt bloggande har tacklat av en smula - det är mer blöjor än blogg, men nu så här på fredagsmorgonen tänkte jag hinna med jerkandet.

Helgens fråga är: Vilka böcker har du klickat hem under den senaste veckan? Om du mot all förmodan inte har gjort det finns det säkert böcker som du skulle kunna tänka dig att klicka hem redan i dag?


Jag har inte köpt några böcker på sistone ... tänkte jag skriva, men det är inte sant. Biblioteket på Språk- och litteraturcentrum (där jag pluggar, eller egentligen har slutat plugga, men svängde förbi ...) sålde dubbletter och någon hade kontorsstädat och lämnat in några litt-vet-avhandlingar som jag köpte för tio kronor stycket:
Den moderna Ivar Lo-Johansson, Magnus Nilsson
Mörkrets motbilder - Tematik och narration i fem verk av Birgitta Trotzig, Christina Bergil


Förra helgen läste jag två kapitel ur Mary Poppins (för första gången i mitt liv) och blev sjukt sugen på att skaffa den. Galna, absurda barnböcker är bäst!

Jag satt och skrev på ett antikvariat i höstas. En dag klev det in en person som också skrev och vi började prata. En trevlig jävel. Det var Andreas Norman som nu är aktuell med En rasande storm - en spänningsroman med mycket utrikespolitik. Han är poet i botten vilket bäddar för ett rikt språk. Nåväl, jag hoppas se honom på min releasefest nästa tisdag och att han då har med sin egen bok.

Rummets rymder, Georges Perec

”1952, i Jerusalem, försökte jag sätta foten i Jordanien genom att ta mig under taggtrådsstängslet; jag hindrades av mina medresenärer: marken var tydligen minerad. Hur som helst var det ändå inte Jordanien jag skulle ha nuddat utan ett tomrum, ett ingenmansland.”

Rummets rymder, Georges Perec

I Rummets rymder söker sig, undersöker, Perec platsen, rymden, geografin: framförallt staden. Men han är ingen kolonial kartritare eller kålodlare. Perec rör sig inte utmed räta linjer. Som sämst är Perec en tjatig statistiker, det är när hans undersökande litteratur inte finner någon lämplig mark under fötterna. Som bäst är han en drömmare som inte frågar sig vad som är, utan vad som skulle kunna vara, han skapar nya tankar, bryter upp strukturer och får en att ifrågasätta hur man ser på världen. Med det sagt borde allt som Perec någonsin skrivit översättas och ges ut. Därför är det bra att Modernista ger ut Rummets rymder. Georges Perec har en tankens och pennans lätthet som få andra. Med Perec får man ta det onda med det goda – hans undersökning av rummets hade blivit tråkig och, än värre, traditionell och enögd om han skurit bort sina irrfärder. Jag tror också en associativ läsning är givande. Att skjuta undan tiden och karaktärer till förmån för platsen kan sägas ligga närmare fantasy och sci-fi, även om det saknas orcher hos Perec öppnar han det rumsliga ögat för andra världar.

En bit i i boken frågar tar jag för givet att Perec har läst Henri Lefebvre och jag går till Lebvre och läser:

”Är rum en social relation? Ja, naturligtvis men den är inbyggd i äganderelationen ( särskilt ägandet av mark), den är även kopplad till produktivkrafterna som skapar detta land. Rum genomsyras av sociala relationer; det är understött av sociala relationer, de producerar och produceras även av sociala relationer.

Rum har sin egen verklighet i den nuvarande produktions- och samhällsformen, med samma anspråk och samma globala process som varor, pengar och kapital.

Naturligt rum är oåterkalleligt borta. Och även om det naturligtvis finns kvar som ursprunget till den sociala processen, så är natur nu reducerat till råvaror vilka samhällets produktivkrafter nyttjar.”

Frågan om Perec och Lefebvre fängslar mig och en snabb googling visar att de var bekanta. Lefebvre ordnade jobb åt Perec, med marknadsundersökningar. Situationisterna var en gemensam beröringspunkt.

När Perec beskriver vad som händer i vilket rum (köket, badrummet, hallen) och när det händer så beskriver han också de sociala relationerna. Vem diskar, vem går till jobbet, vem gör frukost, vem diskar åt vem.

En miljöbeskrivning är aldrig ”bara” en miljöbeskrivning. Den säger oändligt mycket om vår värld. Vandra över en kyrkogård, se vem som ligger under vilken sten, hur stenen ser ut, vilket yrke den döde hade – gör den vandringen med öppna ögon och du skall se.

Perec skriver och läser. Hans beskrivning av platserna blir också en historia om hans läsande och skrivande:

”Sängen blev en trapperkoja, eller en livbåt på det rasande Havet, eller ett baobabträd hotat av eldsvåda, ett tält uppslaget i öknen, en gudabenådad klyfta bara några centimeter från fienden som drar förbi och får vända hemåt i ogjort ärende.”

Jag tänkte skriva att det bakom Perecs lekfullhet finns en sorg och en hemlöshet, men det skulle antyda en mask, och så tror jag inte det är. Perec är hemlös och lekfull. Sorgen och hemlösheten syns kanske tydligast i Ellis Island (rekommenderas starkt) men bryter också fram i slutet av Rummets rymder där Perec kommer in på försköningen av Auschwitz, hur man planterar träd och buskar framför ugnarna 1943. Det finns något extra kusligt i beskrivningen när man känner till att
Perecs föräldrar var polska judar som flyttade till Paris och dog under andra världskriget. Perec (som föddes 1936) blev med andra ord tidigt föräldralös. I slutet kommer Perec in på det obeboeliga och fientliga:

”Det obeboeliga: havsdumpning, kuster kantade med taggtråd, ofruktbar jord, massgravar, lik staplade på högar, lerfloder, kväljande städer”

Men det är inte med de ord boken avslutas, utan med det mer hoppfulla:

”Skriva: omsorgsfullt försöka bevara något, låta något överleva: rädda några särskilda spillror från tomrummet som breder ut sig, någonstans lämna ett spår, ett avtryck, ett märke eller några tecken.”

Där slutar också den här recensionen. Rummet som litterär utgångspunkt är intressant för att rummet, platsen är intressant. Det pågår en ständig kamp om stadsrummet, fråga mig, jag bor i Malmö där det ska vara melodifestival och nu får veta att ”We are one.” Alla håller dock inte med.

Annat med platsen som utgångspunkt:

Nomos, Freke Räihä

Hemsökelse, Jenny Erpenbeck

Rummets rymder på Adlibris och Bokus.

Mitt inlägg om Tingen, Löneförhöjningen och Ellis Island

Just det. Det finns ju en skotte, Karl Whitney, som skrivit om Perec och Lefebvre och situationisterna:
Everyday Life and Urban Space in Post-war France:
Henri Lefebvre, the Situationist International and Georges Perec